Mitt namn var en gång i tiden Anna. Jag bestämde mig dock vid 17-18 års ålder att det var på tok för vanligt och att jag ville "sticka ut" lite. jag sticker numera ut extremt mycket för jag har lagt till ett "h" på slutet. Alltså, Annah. Detta är något som jag ibland ångrar eftersom jag vid myndighetskontakter alltid får förtydliga "Anna med h på slutet". Superlöjligt kan det tyckas, men icke för mig. Heter jag Annah så gör jag.
Livet rullar på sitt 28:e år och det är inte utan att jag känner mig rätt så gammal. Jag tillhör tydligen inte längre de yngres skara, och det känns ganska främmande. Jag vet inte hur jag mentalt ska lyckas passa in i en värld som finns för vuxna. Jag är så barnslig, och det verkar vara något som jag inte kan göra så mycket åt. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det är bara den här känslan eller rädslan av att inte riktigt passa in som gnager...
När jag var 17år träffade jag en kille. Han tog mig med storm och jag trodde att det var livets stora kärlek. Tänk vilken tur jag hade som hittade min själsfrände vid så unga år! Vi gifte oss år 2000, i kyrkan med brudklänning och hela baletten. Jag var givetvis en prinsessa - i min egen bubbla. I mars 2001 föddes vår son och livet var kompett. Jag svävade på små moln. Sommaren 2002 var det som om den här bubblan sprack... Rätt av liksom. Mannen jag trodde var bara min för evigt - visade sig även ha varit andras man... och hade varit det så nära som två veckor innan jag skred upp mot altaret i den lilla kyrkan. Då hade han tydligen haft lite rajtan tajtan med min kusins tjej. Han hade också en tjej i en annan stad. Ja, jag vet inte om det går att skylla min naiva uppsyn på min ringa ålder? Min äkta man fick dra dit pepparn växte.
Jag träffade en annan hunk. Mest för att göra min avlagda svartsjuk, och mycket för att stilla mitt egna behov av att vara attraktiv. Vi träffades sommaren 2002 och skulle egentligen "inte ha nåt förhållande". Ni vet hur det ska låta, lite världsvant sådär ;) Vi har bara sex, inga känslor. Haha, yeah right.
Den här hunken visade sig vara den äkta mannen för mig. Jag är numera skild från den första, och sambo ihop med denna andra hottie. Jag har fött två barn till, enkel matematik gör mig till trebarnsmorsa. Detta syns också på min en gång ganska platta mage. Men men, what the heck? Livet måste väl sätta sina spår?
Dessa tre barn, i ordning. Lucas som numera är 7 år och går i första klass är min förstfödda. Han har tappat flera mjölktänder, och en har jag dragit ut med våld. Ja det där låter eller ser mycket värre ut än vad det egentligen var :) Lucas bor hos oss varannnan vecka, den andra veckan bor han hos sin far. Min förra man, Jimmy. Deta har han gjort sen han var liten och det funkar. Även om det skriker i hjärtat efter honom rätt så ofta så är det såhär livet är.
Mitt andra barn är Måns. Han blir 3 i december och honom är vi glada över att ha fullförsäkrad i TryggHansa. Antagligen så har han någon form av bokstavssjukdom, men det finns ingen diagnos. Egentligen så har han väl ingen sjukdom heller, men ett sjujäkla humör - det har han. En goare unge än Måns finns inte.
Min minsting är bara drygt 1 år och lystrar till namnet Malva. Malva är den som mamma ska fläta sönder håret på, klä i astuffa tjejkläder och varna för alla killar. Jag väntar visserligen med råden om killarna tills hon har blivit i rätt ålder för det... men det är som lika bra att ha planeringen klar :)
Sen finns det inga fler barn här, och kommer inte komma några heller. Detta vet jag med bestämdhet eftersom min hunk/sambo/livskamrat Krille har snörat ihop rören. Lika bra! :)
Yepp, och vidare då... Jag pluggar just nu i Örebro. jag följer min fars fotspår och blir socionom när jag är klar. Jag är verkligen hur nöjd som helst med mitt val av utbildning, det finns knappast nåt som är bredare än just socionom. Perfekt! Min vision just nu är att arbeta med utsatta barn, det ligger mig varmt om hjärtat ;)
Det var allt från mig just nu. Jag antar att jag hör av mig igen :)
Sköt om dig och dina nära.
