Cult design

Jag är inredningstorsk. Jag är helt såld på heminredning och skulle vilja ha en miljard nya grejer varje månad. Dessvärre, så täcker inte vår budget upp för det. Jag får skrapa ihop smulorna och göra så gott jag kan. Nu är det så att jag har hittat en ny förälskelse. Cult design. Det finns så otroligt snygga grejer! Kolla på det här




Dessvärre så har just den här Linné kollektionen utgått från sortimentet. Tyvärr!




Den här har inte utgått och finns i flera olika färger. Jag får väl lov att säga tyvärr här också, för plånbokens skull. Som alltid när jag drömshoppar så går jag in på en webshop. Lägger saker jag vill ha i kundvagnen, ser att det är för dyrt, tar bort en sak, tar bort en till, suckar och stänger ned hela sidan. Så var det med det. En liten gnutta självömkan infinner sig varenda gång jag blir tvungen att stänga sidan tomhänt. Men - tro inte att det bara händer en gång. Skam den som ger sig. Nästa datatillfälle, vem är det som sitter vid samma webshop och lägger samma prylar i kundvagnen? Jodå, det är jag. Jag vrider och vänder på mitt eget resonemang om att jag inte har råd med alla grejer och oftast så slutar det med att sidan stängs ned igen. Ibland - dock väldigt sällan så köper jag faktiskt något. Det tråkiga i den historien är, att jag då oftast bara kan motivera för mig själv att jag har råd att köpa en sak, inte flera. Så när den här prylen kommer hem i lådan - så passar den ingenstans för den saknar sina kompisar som var i samma serie. Kul va? Därav, så handlar jag oftast ingenting alls, jag drömshoppar och tycker synd om mig själv.


Visst är det häftigt? Jag önskar att jag hade ett stort tvspelsrum där detta hade kunnat sitta och vara snyggt. Det är en enorm nostalgitripp och jag antar att det inte bara är i mitt huvud som också ljudeffekterna ger sig till känna. Vem minns inte hur det lät att hoppa under en sån där sten som man kunde ta 10 poäng på? Jag tror också att hur många poäng man kunde ta, var avgörande av hur fort man hoppade. Springa på B, det var något man lärde sig så småningom. Än idag så minns jag vart alla dolda extragubbar finns. Hahaha, herregud att det kan sitta så hårt etsat i bakhuvudet? Ändå påstår man att "när jag var liten satt man minsann inte inne och spelade tv-spel, vi lekte ute" Hm, jag undrar ja? Hur mycket sanning ligger det i det påståendet egentligen?

Nyfiken?

Ja jag ser att det sannerligen inte var igår som jag startade den här bloggen.

Så, jag antar därför att du har suttit som på nålar och väntat på mitt nästa inlägg, well wail no more... Livet rullar på, precis som det gjorde vid mitt första inlägg. Barnen är mer galna än någonsin och jag kryper sakta men säkert närmare ett utbrott på min hemsituation.

Ja, låt mig börja med Lucas som nu har fyllt 8. Han är i de flesta situationer en riktig guldgosse. Jag är enormt stolt över min ettakluddare och han kommer nå långt i livet - for sure. Det är sällan som han faktiskt ställer till med något ordentligt, men han är en jäkel på att reta igång sina yngre syskon. Han har en tendens till att gråta relativt lätt, och den lipen tar han till när han är trött eller hungrig.

Så, Måns då. Som jag tidigare skrev att jag var glad över att ha helförsäkrad. Det är jag fortfarande, men av andra anledningar. Måns är så underbart go, och jag tycker så synd om honom. Jag ser att han inte vill bråka och skrika, men jag ser också att min lilla parvel inte når fram. Han försöker härda ut men så tar tröttheten över och allt blir pannkaka.

Malva, aka Malvor Mojtaba Lill-figan, härjar på rätt bra hon med. Sällan skådat en så tålig unge. Kanske är det ett resultat av att vara lillasyster åt två killar? hon får härda ut i brottningsmatcher, knuffar, retsamheter och annat tok. Men gud vad hon älskar sina bröder, aka "gjabbarna". Min fina lilla tjeja... Jag bryter alla ben i kroppen för din skull, utan tvekan. Visserligen för alla mina avkommor, men Malva är min figa. Tjejen vettu

Ja, nu antar jag att barnen återigen är presenterade? Återstår bara min karl. Jag blir tamejfan tokig på den mannen! Ena stunden så är han den mest pedagogiska människa som finns, för att i nästa stund sålla sig till idioternas skara. Hur funkar det?

Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur det kommer sig att stubinen ibland inte är längre än 10-20 sek? Jesus, med tre barn i huset måste stubinen vara minst 30 min. Gå kurs..!

Skolan pågår fortfarande. Jag har två terminer kvar och det börjar kännas i kroppen att snaran dras åt. Jag är färdig socionom nästa sommar coh tänk om jag inte får något jobb? Jag har visserligen precis fått ett jobb. Jag är skitstolt över att ha fått det, att det gick till just mig av 300 sökande! Jag har väl en outstanding CV kanske? Eller är det jag själv som är outstanding? Hur som haver, så är det inget jobb som jag kan fortsätta med när jag har pluggat klart. Dels för att det är låg lön, men också för att det faktiskt är tidsbegränsat till 31/12.

Nä, nu blev det inte mer än såhär idag. Jag har lite annat att stå i... Men jag ska försöka komma ihåg att skriva imorgon - om det har hänt något spännande. Tveksamt att det har, men man vet ju aldrig. Kan hända att jag mot all förmodan köper en trisslott och skrapar fram en rejäl summa pengar? You never know.

Blogstart

Jag ska presentera mig, så att det kanske kan bli lättare för er läsare att förstå vem som sitter bakom den här skärmen och spyr ur sig allt möjligt.



Mitt namn var en gång i tiden Anna. Jag bestämde mig dock vid 17-18 års ålder att det var på tok för vanligt och att jag ville "sticka ut" lite. jag sticker numera ut extremt mycket för jag har lagt till ett "h" på slutet. Alltså, Annah. Detta är något som jag ibland ångrar eftersom jag vid myndighetskontakter alltid får förtydliga "Anna med h på slutet". Superlöjligt kan det tyckas, men icke för mig. Heter jag Annah så gör jag.



Livet rullar på sitt 28:e år och det är inte utan att jag känner mig rätt så gammal. Jag tillhör tydligen inte längre de yngres skara, och det känns ganska främmande. Jag vet inte hur jag mentalt ska lyckas passa in i en värld som finns för vuxna. Jag är så barnslig, och det verkar vara något som jag inte kan göra så mycket åt. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det är bara den här känslan eller rädslan av att inte riktigt passa in som gnager...



När jag var 17år träffade jag en kille. Han tog mig med storm och jag trodde att det var livets stora kärlek. Tänk vilken tur jag hade som hittade min själsfrände vid så unga år! Vi gifte oss år 2000, i kyrkan med brudklänning och hela baletten. Jag var givetvis en prinsessa - i min egen bubbla. I mars 2001 föddes vår son och livet var kompett. Jag svävade på små moln. Sommaren 2002 var det som om den här bubblan sprack... Rätt av liksom. Mannen jag trodde var bara min för evigt - visade sig även ha varit andras man... och hade varit det så nära som två veckor innan jag skred upp mot altaret i den lilla kyrkan. Då hade han tydligen haft lite rajtan tajtan med min kusins tjej. Han hade också en tjej i en annan stad. Ja, jag vet inte om det går att skylla min naiva uppsyn på min ringa ålder? Min äkta man fick dra dit pepparn växte.

Jag träffade en annan hunk. Mest för att göra min avlagda svartsjuk, och mycket för att stilla mitt egna behov av att vara attraktiv. Vi träffades sommaren 2002 och skulle egentligen "inte ha nåt förhållande". Ni vet hur det ska låta, lite världsvant sådär ;) Vi har bara sex, inga känslor. Haha, yeah right.

Den här hunken visade sig vara den äkta mannen för mig. Jag är numera skild från den första, och sambo ihop med denna andra hottie. Jag har fött två barn till, enkel matematik gör mig till trebarnsmorsa. Detta syns också på min en gång ganska platta mage. Men men, what the heck? Livet måste väl sätta sina spår?



Dessa tre barn, i ordning. Lucas som numera är 7 år och går i första klass är min förstfödda. Han har tappat flera mjölktänder, och en har jag dragit ut med våld. Ja det där låter eller ser mycket värre ut än vad det egentligen var :) Lucas bor hos oss varannnan vecka, den andra veckan bor han hos sin far. Min förra man, Jimmy. Deta har han gjort sen han var liten och det funkar. Även om det skriker i hjärtat efter honom rätt så ofta så är det såhär livet är.

Mitt andra barn är Måns. Han blir 3 i december och honom är vi glada över att ha fullförsäkrad i TryggHansa. Antagligen så har han någon form av bokstavssjukdom, men det finns ingen diagnos. Egentligen så har han väl ingen sjukdom heller, men ett sjujäkla humör - det har han. En goare unge än Måns finns inte.

Min minsting är bara drygt 1 år och lystrar till namnet Malva. Malva är den som mamma ska fläta sönder håret på, klä i astuffa tjejkläder och varna för alla killar. Jag väntar visserligen med råden om killarna tills hon har blivit i rätt ålder för det... men det är som lika bra att ha planeringen klar :)

Sen finns det inga fler barn här, och kommer inte komma några heller. Detta vet jag med bestämdhet eftersom min hunk/sambo/livskamrat Krille har snörat ihop rören. Lika bra! :)

Yepp, och vidare då... Jag pluggar just nu i Örebro. jag följer min fars fotspår och blir socionom när jag är klar. Jag är verkligen hur nöjd som helst med mitt val av utbildning, det finns knappast nåt som är bredare än just socionom. Perfekt! Min vision just nu är att arbeta med utsatta barn, det ligger mig varmt om hjärtat ;)

Det var allt från mig just nu. Jag antar att jag hör av mig igen :)

Sköt om dig och dina nära.